När kriget kom!

För att stärka sveriges neutralitet samlade försvaret in ett större antal ointresserade gamla soldater till repövning. När jag låg i lumpen var jag chaufför på en lastbil som åkte omkring i Östergötland med trälådor på flaket fyllda med cement som skulle, om kriget kom, bytas ut mot ammunition. Dessa lådor gömde vi i skogarna lite här och där sedan de mödosamt blivit nedgrävda för hand. Sedan grävdes gropen upp några dagar senare och lådorna gjorde sin tillflykt ned i en annan grävd grop. Ibland glömde vi med flit bort var lådorna lagds. Det enda roliga jag kan påminna mig från den tiden var när ett stjärnspäckat gäng bl.a. från Norska NATO var på besök för inspektion av ammunitionens hantering. Vi hade grävt en jättestor grop med hjälp av en bandtraktor och fyllt densamma med trälådor utan ammunition och inväntade ett föredrag av vår griniga fanjunkare som plötsligt fick scenskräck och undrade om någon annan kunde föra talan. Ingen anmälde sig utom jag som kände att feghet skall vi inte visa norrmännen. Det gick jättebra, och på en fråga från en norsk NATO-medlem hur lång tid det tog att gräva denna stora grop, svarade jag att det tog drygt två timmar.
- Hur är detta möjligt, frågade norrmannen.
- För Gud och en trängsoldat är inget omöjligt, svarade jag. Applåder från alla. T.o.m. kallade kaptenen in mig vid hemkomsten och tackade för ett utmärkt framförande av T1s framåtanda. (T1 = förkortning av Trängregementet nr 1).

Nåja, det var då det. Nu tyckte väl försvaret att det jag lärt mig hade jag glömt och en ny repetionsperiod var aktuell. Vid inmönstringen hade jag min plan klar. Jag skulle inte köra cementlådor så därför upplyste jag vid inskrivning att jag saknade körkort och att jag därmed borde få åka hem.
- Ånej, blev svaret men vad jag skulle göra i stället var det ingen som visste. Utan körkort på en transportpluton? Det går bara inte. Till sist var det en kapten med lite fantasi som upprättade en ny tjänst. Jag blev transportchef för trossen (de som lagar mat) och eftersom jag saknade körkort fick jag en privatchaufför.

När inskrivningen var klar åkte hela plutonen ut på E4 förbi Uppsala och hittade så småningom fram till en outnyttjad campingplats djupt inne i en vacker furuskog. Krigsleken kunde börja. Vad gör man då som nyutsedd transportchef. Det var det ingen som visste, men jag visste! Eftersom jag var den ende som hade stående körorder kunde jag åka in till civilationen och inhandla nödvändiga varor från vissa butiker bl a Systembolaget. Flaket fylldes av öl, vin, punch, wisky och annat godis. Torsdagar kunde soldaterna få punch till ärtsoppan. Mannarna kände sig väl omhändertagna och ibland kunde jag t o m få någon krona i dricks för min omtänksamhet.

Eftersom vi tillhörde sjukhusbataljonen hade vi riktiga toaletter, liggvänliga sängar, elbelysning och varmluft. Dessutom hade vi eget slakteri och bageri. Det innebar färskt bröd och oxfilé så mycket som vi orkade. Bensin till insmugglade privatbilar fanns också att tillgå. Tandläkare och doktorer fanns också på plats. Närheten till en matvarubutik gjorde att vi/jag på några veckor hade köpt betydligt mer av det nyutkomna mellanölet än butiksägaren sålt på ett helt år. Alla var glada och nöjda. Solen lyste hela månaden och livet lekte. Fast verklighetens krig är nog inte riktigt lika trevliga occh njutbara.

SUNE ANDERSSON
UPP