Båten utan ankare

Intet är som väntans tider. Vi var fyra personer som stod hos båtuthyraren med packning för åtta. En veckas härlig semestersegling låg framför oss som en utrullad matta. Tyvärr drog det ut på tiden, för den båt som vi skulle hyra var fortfarande någonstans på havet. När båten äntligen kom i hamn med två tvärilskna seglare blev det vår tur att ta över. Nu hör det till saken att någon segelvana hade vi inte, så därför hade vi tänkt smyga oss ut från bryggan i all tysthet. Vi tog vår packning och bordade båten och startade motorn som då visade tydliga utmattningstendenser. Bara hälften av cylindrarna verkade fungera. Raska steg till klagomuren där man snabbt ringde en reparatör som anlände en stund senare. Dagen var lördag och reparatören dagen efter, som i sinom tid ansåg sig tvungen att ge upp. I all hast blev vi förärade med en annan likadan båt som vi mödosamt fick göra en omlasrning till. Jag vet inte riktigt hur vi lastade men det blev dubbelt så mycket i vår "nya" båt. Nu blev det bråttom. Nästan hela dagen hade gått åt till väntans tider, så igång med motorn och full back. Det var i detta ögonblick den verkliga cirkusen började.

Ankarlinan, som ingen hade gett en enda liten tanke, slaknade och sjönk under båten med den påföljden att den snurrade in sig i ett imponerande nystan runt propellern. När nystanet blev tilräckligt stort, och inte mer fick plats runt propeller och dess axel, avslutades hela proceduren med en kraftig smäll som tillkännagav att linan nu befann sig i två skilda delar. Alla ombord trodde först att det var motorn som exploderade. Efter ett noggrant sökande efter motorn hittades den - men den såg hel ut. Dock i ett livlöst tillstånd. Någonstans fanns givetvis lösningen på den kraftiga smäll som nästan skrämde livet ur oss.

När så den verkliga situationen stod klar för oss, blev den aktuella frågan väckt; hur får man bort en lina som trasslat in sig i propellern till oigenkänlighet? Jo, man övertalar någon att ta på sig badbyxorna och leka delfin under båten. Vi utsåg genast en värdig representant för denna operation.

Under tiden som vår"delfin" frustade som en valross och plötsligt började använda sig av ett ordförråd,som vi trodde hörde hemma i betydligt varmare trakter, började båten att med vindens hjälp förflyttas sig mot några grund. På dessa ville vi inte tilbringa resten av vår semester. Nu gällde det att få stopp på båten. Någon föreslog att kasta i ett ankare om det nu fanns något i reserv. Jodå, det fanns ett i reserv som snabbt åkte i vattnet. Lite för snabbt, för ingen hade sett att ankaret saknade ankarlina. Ja, så låg det då två stycken helt övergivna ankare på havets botten.

Nu började folket på bryggan att tycka den här gratisföreställningen började bli väl värd att beskåda. De t o m gav oss små applåder med glada tillrop från första parketten på tjugofem meters avstånd.

En ny idé hur vi skulle få stopp på den drivande båten tog form. Vår "delfin" skull simma ut till en närbelägen boj med en lina. Han simmade som Tarzan med linan mellan tänderna, men helt plötsligt började han plaska som en flodångare på Mississippifloden och då var han endast en meter ifrån den räddande bojen. - Simma! ropade jag från min mindre arbetsamma position. Alla på bryggan instämde med mig under höga tillrop. Men inte hjälpte det. Linan var sträckt och räckte inte ända fram. Och båten ville inte följa med trots kraftiga simtag. En båt som väger två ton vill säkert inte flytta på sig hur som helst bara för några simtag. Speciellt inte i motvind. Vi hittade tack ock lov en liten bit lina som vi kunde skarva med den andra. Och så kunde vi trots vedermödor få båten att ligga still med hjälp av den räddande bojen.

Efter två timmars skådespel var nystanet runt propellern avlägsnat och vi kunde till publikens applåder stillsamt (som var avsikten från början) smyga oss ut mot nya okända mål som uppenbarade sig endast två hundra meter från bryggan. Vi tyckte att vi fått nog av "segling" den dagen och ankrade upp för natten med ett lånat ankare.

Den oförväntade dagen lämnade oss nu sakta och stillsamheten kom smygande som en pastoral idyll. Sjön låg spegelblank och borta vid horisonten såg man de sista av solens strålar som fick himlen att glöda. Måsarna höll andakt och en svan simmade försiktigt runt vår båt i förhoppning att få en brödbit som kvällsmat. Och det fick den.

Det blev trots allt en ganska så situationsfri vecka. Ett och annat missöde tog vi dock med en klackspark. När vi återvände mottogs vi som hjältar. Ingen ur publiken som vi hade vid vårt försök till avfärd hade några större förhoppningar att vi skulle återvända i tid med både båt och besättning. Men nu stod vi där till allas glädje.

SUNE ANDERSSON
UPP